Die Antwoord = Newsmill

Nio av de tio mest omtwittrade personerna förra året är populärkulturella ikoner, samtidigt som de mest omtwittrade filmerna har en slagsida åt populärkultur. Därför är det smart att göra reklam som inte upplevs riktigt som reklam, utan – du gissade det – populärkultur. Kanske kan man sammanfatta detta som att ju närmre man kommer, desto större sannolikhet.

Med en estetik inspirerad av Terry Richardson, kontextuellt laddad med apartheidkonflikten och förpackat som ett musikaliskt oetiketterbart projekt kan Die Antwoord ha kommit närmast av alla.

Men någonting stämmer inte. Hemsidan är lite för slick. Videorna lite för välproducerade. Och helheten är … lite för konceptuell.

Självklart är visar det sig vara FAKE. Allt är en del av den svenska nyhetssajten Newsmills globala kampanj, där Leo Lagercrantz, Karin Eder-Ekman och PM Nilsson har stajlats om för att tilltala en bredare, mer ungdomlig, internationell publik. Den uttalade motivationen har tydligen varit, menar man i ett pressmeddelande, att ”bredda målgrupperna och inte bara låta den svenska medelklassen komma till tals”.

Om det sedan spelar någon roll att det är Newsmill som i hemlighet agerat Frank Farian och skapat ett eget Milli Vanilli à la 2010 är en annan diskussion. Problemet är att folk blir besvikna – så även om man lyckats sprida kampanjen på ett imponerande sätt är det inte troligt att läspreferensen ökat. Vilket ju borde varit huvudsyftet.

Att prata om och dela med sig av populärkultur är idag ett etablerat beteende, som troligen kommer växa ytterligare. Därför tror jag att de här kampanjerna bara är början på en trend där kommunikationen blir populärkultur. Problemet är att kampanjerna ofta mäts i hur många som skickar dem vidare. Och inte på vad som händer sen.

Disclaimer: Vi jobbar varken med Newsmill eller Puma.

19 april, 2010. klargörande, lika som bär. Lämna en kommentar.